måndag 21 april 2008

Isländskan och direktören möter Sociando-Mallet -95

Efter en ansträngande provning av 12 köttiga sydafrikaner med varierande grad av rökiga toner på morgon kvisten och ett spännande styrelsemöte på eftermiddagen gick jag, Isländskan och direktören ut för att jaga mat. I sedvanlig ordning så delade jag och direktören upp köksmomenten och rätterna. Förrätt, sås och tillbehör föll på min lott medan direktören tog stek, ost och upplägg/arrangemang.
Snabbt, enkelt och gott stod på menyn!

Vi började med en enkel bruschetta stekt i olja, med ruccola, röd mangold, prosciutto, basilika och en underbar parmesan. Eftersom förrättsvinet blev kvar på kontoret så letades det fram en tysk riesling ur mitt kylskåp. Mönchhof Ürzig Würzgarten Riesling Kabinett 2007, ett riktigt bra vin, samma producent som mer kända Johan Josef Cristoffel Erben (Robert Eymael).

Ren, frisk, fruktintensiv aromatisk doft. Honung, vit persika och fläder men framförallt en stor dos färskt päron. Men inte den artificiella päronsplitt doft som brukar dyka upp som ren förjäsningsbiprodukt utan mer som att faktiskt dofta på ett färskt päron. Smaken är lika fruktig och trots sina 52g restsocker mycket välbalanserad.

Oxfilé med Pasternakspure och Murkelsås stod som varmrätt. Murkelsås är ju så fantastiskt underbar bra till riktigt mognen Bordeaux men idag så hade vi valt lite yngre varianter.

Fint hackad schalottenlök och förvällda murklor steks upp med salt och svartpeppar. En liten skvätt grädde som får koka in och karamellisera en smula och sedan på med mer grädde.

Sociando-Mallet 1995 och La Dominique 1995 korkades upp som en liten ”battle” mellan västra och högra stranden. Sociando gick segrande ur striden, men inte helt utan strid.

Som ost valde direktören ut i brist på annat en st-Agur, en riktigt krämig och mild blåmögel som finns i nästan alla butiker nu mera. Men jag tycker den passerar som ok en avslappnad kväll.

Till oset så korkades en mogen port upp. En Grahams vintage port 1980 på halvflaska. Ett av mina absolut mindre prisvärda inköp på auktion men som alla vinauktionsvana personer vet så är mogen port på halvflaska mycket ovanlig på marknaden.

För övrigt den ända låda halvflaskor mogen port som sålts i Sverige på totalt sju auktioner. Men det är ju å andra sidan verkligen skönt att ha en hellåda om 24 halvor port för konsumtion hemma!! Pris 410kr st.

Till dessert fick jag tillfälle att återigen servera min absoluta favorit. Crepe Suzette. Det är den favorit som jag gärna serverar till koncentrerade sauternes viner. Till lättare sauternes eller till riktigt mogen sauternes föredrar jag Andreas Larssons mandelkaka. Själv är jag helt övertygad om att storheten i dessertens fantastiska vin&mat-kombinations-egenskaper ligger i maillardreaktionen.

Till detta drack vi en de Fargues på halvflaska av den fantastiska årgången 2001.

torsdag 17 april 2008

Söndagspasta med rådjur och Château d’Aiguilhe

Resterna av en ugnsstekt rådjurssadel får stå som bas för veckans söndagspasta. Uppstekt med scharlottenlök och torkad svamp. Kokt i grädde och på med lite hackad persilja. Lagom ansträngande en söndagskväll.



Till det en något okalibrerad vin och mat-kombination, och med en viss ironi mot bakgrund av mitt tidigare utlägg om Bordeaux -03, så öppnades en Château d’Aiguilhe 2003 till pastan. Stor egendom i Côtes de Castillon som ägs av Stephan von Neipperg, mannen bakom Canon La Gaffelière m.fl. 80 % Merlot 20 % CF, 12 månader på 50% ny ek. Organiskt kultiverat.



Redan här måste jag erkänna; jag kastar in handduken! Jag kan vara hur mycket traditionalist som helst men det här vinet var helt underbart! Jag hann knappt hälla vin i glaset så jag var förförd, tagen med storm. Jag förstod redan när jag stoppade näsan i glaset att här måste man passa sig, här fanns det risk för att man kan dricka upp hela flaskan själv och somna i soffan, alternativt krossa ett Difference-glas till…

Stor, riktigt intensivt ihållande och ungdomlig doft. Mycket frisk men med viss rondör. Svartvinbär, körsbär och ett stänk solmogna björnbär och en ordentlig dos ny ek. Inte några hårt rostade kaffetoner utan snarare mer mjuka toner av vanilj, smörkola och ceder. En otroligt snygg fathantering kort sagt. Ren, torr, frisk smak med riktigt mogna och mjuka tanniner. Fylligt och smakrikt med massor av ren frukt, med en liten russinton. Och möjligen en något bränd ton vilket tyder på att i alla fall några övermogna merlotdruvor följt med i vinet. Den något brända tonen döljs av lite mer rostad fatkaraktär i smak än i doft. En alkohol på 14% gör sig inte märkbart påmind. Underbart!

tisdag 15 april 2008

Underbar mogen Pomerol - Château Clos l'Église

För ett halvår sedan så besökte jag och min flickvän vår favoritmatbutik i Gävle. Som vanligt så stod vi där utan inköpslista och på jakt efter något gott. Detta resulterar så gott som alltid i att vi går därifrån med en massa saker som vi inte behöver just nu och nästan inga saker som vi hade tänkt handla... Likaså denna gång, och av den anledningen så har vi haft en ripa liggandes i frysen lite för länge. Nu hade stunden kommit att ge sig på den, som en belöning efter en sanslöst hård arbetsvecka!


Ripan var av god kvalitet, bara att salta, peppra och över med lite späck. In i ugnen, 175 grader och sedan till att skala potatis. Enligt de flesta recept som jag tittat på så ska man ta ut hjärta och lever och steka i efterhand. Eftersom jag inte kommit på tricket hur man gör det utan att dela på fågeln så gör inte jag det...



Mest njutningsfullt är det när man kommer hem från en bra arbetsdag, och liksom av en händelse råkar öppna ett spännande flaska vin som man inte har så stora förväntningar på. Clos l’Église 1996 var ett sådant vin. En superung 03:a har hittills varit min enda erfarenhet av slottet, och det var iofs en imponerande upplevelse i varm-fruktdriven stil. Jag upplevde då vinet som halvsyltigt och mustreducerat med möjligen lite torra tanniner. Och ett svinhögt pris… Ett mycket bra vin naturligtvis, men ska man vara lite kritisk så var det i min smak lite tråkigt. Så det var med föga hopp som jag av en händelse korkade upp en Clos l’Église -96:a. Jag har ju tyvärr ingen koll på Parker-poäng, men om jag hade haft det så hade -96:an säkert haft rätt dåliga poäng jämfört med senare år.

Clos l’Église är en liten egendom på sex hektar som ligger i hjärtat av Pomerol och som ägs av Sylvian Garcin Cathiard, systern till den Daniel som äger Smith-Havt-Lafitte. 60% Merlot, 40% CF. 16-18 månader på ny fransk. Clos l’Église -96 hade en ljus, rubinröd färg med ett lätt tegelskimmer. Stor mogen doft av katrinplommon, russin och välintegrerade fat även om en liten rostad ton fanns kvar. Tobak, lite multna löv och torkade örter, däribland mynta. Smaken var torr, frisk och fyllig med väl avrundade tanniner i en klassisk sammetslen stil. Vinet hade ändå en god fruktintensitet kvar och en lång kvardröjande nyanserad eftersmak. Ärligt, klassiskt och riktigt härlig med täta mognadstoner. Årgång -96 var Moueixs sista innan slottet såldes till Cathiard 1997 och Michel Rolland tog över och pumpade upp vinet till den nuvarande kostymen. Och priset.

Våren 2007 träffade jag en mycket välrenommerad negociant i Bordeaux i ett helt annat ärende, och vi råkade prata lite om "prisvärd" Pomerol (hör och häpna?!?). Han sålde vid det tillfället Clos l’Église -96 för 27 euro och -97:an för hela 45 euro. Ett inte helt vanligt prisförhållande, eftersom det är en smula tunnsått med imponerande -97:or. Men vad vet jag, gott som tusan var det i alla fall!

Prolog

Min kärlek till vin i allmänhet är stor, men min verkliga passion är gamla och mogna viner. Av naturen så blir man förespråkare för kallklimat och gamla världen, ja frankofil är svårt att undgå. Min fasta uppfattning är att gammalt vin lever sitt eget liv. Det är ingen konst att hitta en bra Bordeaux, men det kostar pengar och eftersom jag är bättre på att dricka vin än tjäna pengar så är det ett dåligt scenario för undertecknad… Det som däremot är riktigt spännande är att leta reda på undervärderade viner och årgångar. Ungefär här har jag lust att skriva ett lååååångt inlägg om Medoc 2003, en högt värderad årgång från ett varmt Parker-år som lett till en massa vin med övermogen frukt och hög alkohol, och en hel del vin med omogna gröna tanniner pga brådmogna druvor. Men eftersom tänkte undvika att debattera sådant just här och, mer viktigt, inte tror att varken ni eller jag orkar läsa detta så hoppar jag över det. Klart är i alla fall att eftersom årgångar av klassiskt vin har en tendens att värderas mer utifrån marknad än av smak så kommer det alltid finnas en hel del bra vin för en okej peng, och en hel del vin för en för mycket större summa pengar. Speciellt spännande är det för en vintomte som jag, som gärna dricker mogna viner och gamla årgångar.

Eftersom det historiskt sett ofta har hänt att vissa viner inte värderats så högt vid själva försäljningstillfället p.g.a. att det har kommit efter ett annat stort år, eller att det kanske inte varit så insmickrande i ungdomen men som det visat sig varit mycket lagtingstålig och underbar som mogen. Varför inte köpa en Taylor Vintage Port 1963 och en 1966:a på auktion, testa sedan vinerna och skriv en rad till mig och förklara varför det ena vinet bör kosta mer en tre ggr så mycket som det andra utifrån rena sensoriska upplevelser. För jag tror verkligen att du kommer att hålla med mig!

Detta är mitt första inlägg i bloggen, och jag hoppas att eventuella läsare har lite överseende med mitt språk och att innehållet på något sätt väger upp särskrivningar och annat som kommer att smyga sig in. Jag kommer att uppehålla mig både vid nya vinupplevelser och en och annan gammal flaska som passerat förbi min gom och gjort ett intryck. Det finns en del i lagret som väntar på att komma ut…

Men till dess, kort sagt: Putell på er, Grefar å Baroner!!!