torsdag 8 maj 2008

Barolo Fontanafredda 1967

Jag erkänner utan vidare att det är märkligt att hitta en barolo i sin egen garderob. Och inte har den legat där speciellt länge heller, men i tisdags så hittade jag den på nytt. Glad av förvåning så bestämde vi (jag & flickvän) att den inte skulle bli speciellt mycket bättre av att ligga där så vi tog den på kvällen.



Vi valde mellan ankbröst, älg och lamm, dvs mellan köttinnehållet i vår frys för närvarande. Det fick bli lamm. Köttet var inte av någon vidare kvalitet men fick duga för kvällen i brist på annat, och rätt gott blev det med som vanligt stora doser färsk rosmarin och vitlök.




Jag har två väldigt starka minnen från fontanafredda bland alla som vi provat genom åren. Det ena var en enkel Barolo reserva 1989 som var det första vin som jag hade möjlighet att utöka sortimentet med på den systembolagsbutik som jag jobbade på då år 2000.
Vinet dracks sedermera första gången tillsammans med några goda vänner, ink konjären på en så kallad konjär-middag.
Det var många överraskningar i det vinet på den tiden. Först den otroligt ljusa och klara färgen, sedan den otroligt stora, intensiva, komplexa doften med så många spännande inslag så det kändes som att klockorna stannade. Det var första gången som jag verkligen, verkligen kände tydlig tryffel i ett vin, tillsammans med rosor, viol, söt lakrits, massor med russin och torkade frukt, tjära och läder. Och sist men inte minst så var vinet otroligt strävt, vilket nästan kändes uppfriskande efter den pompösa doften, också en otroligt lång eftersmak.

Andra gången jag blev positivt överraskad var när jag och Nordea-it-mannen precis hade träffats och delade på vår första flaska vin på grythyttans gästgivferi. Barolo Vigna La Rosa 1982 som fortfarande gick att köpa där för skrattretande 830 kr.
Det vinet hade en snarlik doft men var mörkare, och fylligare med otroligt väl bibehållen frukt och koncentration vilket visar på vinerna goda lagringsegenskaper om de får ligga orörd i en så kal och mörk källare som på Grythyttan.

söndag 4 maj 2008

24 halvflaskor Ch Grand Barrail Lamarzelle Figeac 82

Om ni skulle råka hitta en låda om 24 halvflaskor saint-Emilion Grand Cru Classé från 1982 i god kondition för mindre än 100 kr flaskan så antar jag att många av er skulle slå till. Det gjorde även jag. Självklart så är risken för att ett sådant vin ska vara övermoget är enormt stor. Men om inta annat så i renst studiesyfte så slog jag till. Jag tycker alltid det är lika roligt att dricka ett antal gammla viner av samma sort under kort tid eftersom för att studera flaskvariation och korkpåverkan och liknande. Dessutom så passar det mig alldeles utmärkt att ha ett lunch vin från 82. Jag har ju inte fått smeknamnet "fonus" för ingenting.
Och inte gör det saken sämre att jag faktiskt bodde på just detta slott en vecka 2004.

Ch Grand Barrail Lamarzelle Figeac




Tittar man noga på etiketten så finns det fantastiska slottet avbildat där. För övrigt så är slottet idag ett riktigt mysigt hotel som valt att arrenderar ut vingården och producerar själv inget vin alls.


Fyllhöjden i flaskorna är mycket bra, och jämn sinsemellan. Korkarna är likaså i otroligt god kondition, och känns fortfarande riktigt elastiska. Sitter stadigt men är lätta att dra.

Färgen är ljust orangeröd med förvånansvärt hög intensitet.
Doften är medelstor, klart mogen/övermogen men inte oxiderad så att det stör. Det finns lite lite frukt kvar i doften, till och med lite mer än jag hade väntat mig. Som vanligt så är det rätt svårt att beskriva dofter i så pass mogna viner eftersom de är så flyktiga och bräckliga. Jag noterar jordgubb, vilket jag ofta hittar i riktigt mogen bordeaux från varma år. Svamp, torkat kött, torr piptobak och en liten jordig ton. Tryffel tillhör ett av de trevligare inslagen. Lite mentol finns i doften, något som framförallt pokermannen ofta noterar i vin som passerat bäst-före datum. Och jag förstår vad han menar.
I smaken är vinet otroligt mjukt och lent, med ingen strävhet alls. Syran känns obalanserad i frånvaron av frukt. Eftersmaken är kort och lite uttorkad.Sammantaget så är vinet som väntat mer spännande än bra, men med njutbar doft om man är lagd åt det hållet. En mer exakt smakbeskrivning kommer senare, jag har ju som sagt ett antal flaskor kvar att prova.

lördag 3 maj 2008

Konjärernas årsdag - Valborg

En sen vinprovning på tisdag kväll resulterade i få timmars sömn innan klockan ringde 06:30 på onsdag morgon. Tåget till valborgs-metropolen Uppsala avgick 07:49 medan jag och servitören lugnt lutade oss bakåt och provade Armagnac från 1969 ur vinglas. Efter ankomst gick vi vidare till en stor central lägenhet med innergård för att avnjuta en stor frukostbuffé. I sedvanlig ordning så hade pokermannen med sig två lådor champagne och en sabel.

Lunch:

Efter frukost följde en kort promenad till lunchparken. Här dukar direktören med blivande fru fram sill med tillbehör och whiskymannen dukar fram ett antal snaps. Som vanligt så visade Konjären vart skåpet ska stå med oxsvans och tunna skivor oprocessad anklever lätt uppstekta på ett spritkök. Helt underbart.

Till detta serverades en Chateau Guiraud 1997

En djup gyllengulfärg som ser något äldre ut än 10 år. Ren, stor doft av syltad aprikos, botrytis och gräddkola med tonar av vanilj och flamberat apelsinskal. Smaken är harmonisk med en härlig gräddig textur. Inte superkoncentrerad men fyllig och rik i en smakrik och väl sammanhållen stil. Eftersmaken är kvardröjande med ett friskt avslut, utan den lila balanserande fatsträvheten som jag uppskattar hos en stor sauternes. Ett uns torrare än vad jag hade förväntat mig av en 97:a men mycket trevlig. Det kanske ligger något i kritiken att Guiraud plockade något för tidigt det året?
Riktigt gott var det!! Även om provningsförhållandena lämnade lite övrigt att önska.

Efter att jag egenhändigt förskansat mig i konjärens andra medhavda fällstol vidtog cigarr. En gammal bekantskap som jag inte rökt på länge, inhandlad i all hast i centrala Uppsala. En Zino Classic vilket för övrigt är samma serie som förut hette Zino Mouton Cadet. Men eftersom cigarren är både bättre och dyrare än vad vinet är så har man bytt namn till Classic. Jag rökte 6:an dvs Robuston. Välkonstruerad med ett härligt fyllig och lite kryddigt drag.
Lunch Cognacen blev inte helt oväntat en Delamain P&D.
En rolig notis är att när ett stort hus som Hine släppen en cognac så döps den till Rare & Delicate (ovanlig & delikat) medan ett mindre kvalitets hus döper sin cognac till Pale & Dry (blek & torr). Det är lite humor.