Barolo Fontanafredda 1967

Jag erkänner utan vidare att det är märkligt att hitta en barolo i sin egen garderob. Och inte har den legat där speciellt länge heller, men i tisdags så hittade jag den på nytt. Glad av förvåning så bestämde vi (jag & flickvän) att den inte skulle bli speciellt mycket bättre av att ligga där så vi tog den på kvällen.

Vi valde mellan ankbröst, älg och lamm, dvs mellan köttinnehållet i vår frys för närvarande. Det fick bli lamm. Köttet var inte av någon vidare kvalitet men fick duga för kvällen i brist på annat, och rätt gott blev det med som vanligt stora doser färsk rosmarin och vitlök.

Jag har två väldigt starka minnen från fontanafredda bland alla som vi provat genom åren. Det ena var en enkel Barolo reserva 1989 som var det första vin som jag hade möjlighet att utöka sortimentet med på den systembolagsbutik som jag jobbade på då år 2000.
Vinet dracks sedermera första gången tillsammans med några goda vänner, ink konjären på en så kallad konjär-middag.
Det var många överraskningar i det vinet på den tiden. Först den otroligt ljusa och klara färgen, sedan den otroligt stora, intensiva, komplexa doften med så många spännande inslag så det kändes som att klockorna stannade. Det var första gången som jag verkligen, verkligen kände tydlig tryffel i ett vin, tillsammans med rosor, viol, söt lakrits, massor med russin och torkade frukt, tjära och läder. Och sist men inte minst så var vinet otroligt strävt, vilket nästan kändes uppfriskande efter den pompösa doften, också en otroligt lång eftersmak.

Andra gången jag blev positivt överraskad var när jag och Nordea-it-mannen precis hade träffats och delade på vår första flaska vin på grythyttans gästgivferi. Barolo Vigna La Rosa 1982 som fortfarande gick att köpa där för skrattretande 830 kr.
Det vinet hade en snarlik doft men var mörkare, och fylligare med otroligt väl bibehållen frukt och koncentration vilket visar på vinerna goda lagringsegenskaper om de får ligga orörd i en så kal och mörk källare som på Grythyttan.

24 halvflaskor Ch Grand Barrail Lamarzelle Figeac 82

Om ni skulle råka hitta en låda om 24 halvflaskor saint-Emilion Grand Cru Classé från 1982 i god kondition för mindre än 100 kr flaskan så antar jag att många av er skulle slå till. Det gjorde även jag. Självklart så är risken för att ett sådant vin ska vara övermoget är enormt stor. Men om inta annat så i renst studiesyfte så slog jag till. Jag tycker alltid det är lika roligt att dricka ett antal gammla viner av samma sort under kort tid eftersom för att studera flaskvariation och korkpåverkan och liknande. Dessutom så passar det mig alldeles utmärkt att ha ett lunch vin från 82. Jag har ju inte fått smeknamnet "fonus" för ingenting.
Och inte gör det saken sämre att jag faktiskt bodde på just detta slott en vecka 2004.

Ch Grand Barrail Lamarzelle Figeac

Tittar man noga på etiketten så finns det fantastiska slottet avbildat där. För övrigt så är slottet idag ett riktigt mysigt hotel som valt att arrenderar ut vingården och producerar själv inget vin alls.

Fyllhöjden i flaskorna är mycket bra, och jämn sinsemellan. Korkarna är likaså i otroligt god kondition, och känns fortfarande riktigt elastiska. Sitter stadigt men är lätta att dra.

Färgen är ljust orangeröd med förvånansvärt hög intensitet.
Doften är medelstor, klart mogen/övermogen men inte oxiderad så att det stör. Det finns lite lite frukt kvar i doften, till och med lite mer än jag hade väntat mig. Som vanligt så är det rätt svårt att beskriva dofter i så pass mogna viner eftersom de är så flyktiga och bräckliga. Jag noterar jordgubb, vilket jag ofta hittar i riktigt mogen bordeaux från varma år. Svamp, torkat kött, torr piptobak och en liten jordig ton. Tryffel tillhör ett av de trevligare inslagen. Lite mentol finns i doften, något som framförallt pokermannen ofta noterar i vin som passerat bäst-före datum. Och jag förstår vad han menar.
I smaken är vinet otroligt mjukt och lent, med ingen strävhet alls. Syran känns obalanserad i frånvaron av frukt. Eftersmaken är kort och lite uttorkad.Sammantaget så är vinet som väntat mer spännande än bra, men med njutbar doft om man är lagd åt det hållet. En mer exakt smakbeskrivning kommer senare, jag har ju som sagt ett antal flaskor kvar att prova.

Konjärernas årsdag - Valborg

En sen vinprovning på tisdag kväll resulterade i få timmars sömn innan klockan ringde 06:30 på onsdag morgon. Tåget till valborgs-metropolen Uppsala avgick 07:49 medan jag och servitören lugnt lutade oss bakåt och provade Armagnac från 1969 ur vinglas. Efter ankomst gick vi vidare till en stor central lägenhet med innergård för att avnjuta en stor frukostbuffé. I sedvanlig ordning så hade pokermannen med sig två lådor champagne och en sabel.

Lunch:

Efter frukost följde en kort promenad till lunchparken. Här dukar direktören med blivande fru fram sill med tillbehör och whiskymannen dukar fram ett antal snaps. Som vanligt så visade Konjären vart skåpet ska stå med oxsvans och tunna skivor oprocessad anklever lätt uppstekta på ett spritkök. Helt underbart.

Till detta serverades en Chateau Guiraud 1997

En djup gyllengulfärg som ser något äldre ut än 10 år. Ren, stor doft av syltad aprikos, botrytis och gräddkola med tonar av vanilj och flamberat apelsinskal. Smaken är harmonisk med en härlig gräddig textur. Inte superkoncentrerad men fyllig och rik i en smakrik och väl sammanhållen stil. Eftersmaken är kvardröjande med ett friskt avslut, utan den lila balanserande fatsträvheten som jag uppskattar hos en stor sauternes. Ett uns torrare än vad jag hade förväntat mig av en 97:a men mycket trevlig. Det kanske ligger något i kritiken att Guiraud plockade något för tidigt det året?
Riktigt gott var det!! Även om provningsförhållandena lämnade lite övrigt att önska.

Efter att jag egenhändigt förskansat mig i konjärens andra medhavda fällstol vidtog cigarr. En gammal bekantskap som jag inte rökt på länge, inhandlad i all hast i centrala Uppsala. En Zino Classic vilket för övrigt är samma serie som förut hette Zino Mouton Cadet. Men eftersom cigarren är både bättre och dyrare än vad vinet är så har man bytt namn till Classic. Jag rökte 6:an dvs Robuston. Välkonstruerad med ett härligt fyllig och lite kryddigt drag.
Lunch Cognacen blev inte helt oväntat en Delamain P&D.
En rolig notis är att när ett stort hus som Hine släppen en cognac så döps den till Rare & Delicate (ovanlig & delikat) medan ett mindre kvalitets hus döper sin cognac till Pale & Dry (blek & torr). Det är lite humor.

Isländskan och direktören möter Sociando-Mallet -95

Efter en ansträngande provning av 12 köttiga sydafrikaner med varierande grad av rökiga toner på morgon kvisten och ett spännande styrelsemöte på eftermiddagen gick jag, Isländskan och direktören ut för att jaga mat. I sedvanlig ordning så delade jag och direktören upp köksmomenten och rätterna. Förrätt, sås och tillbehör föll på min lott medan direktören tog stek, ost och upplägg/arrangemang.
Snabbt, enkelt och gott stod på menyn!

Vi började med en enkel bruschetta stekt i olja, med ruccola, röd mangold, prosciutto, basilika och en underbar parmesan. Eftersom förrättsvinet blev kvar på kontoret så letades det fram en tysk riesling ur mitt kylskåp. Mönchhof Ürzig Würzgarten Riesling Kabinett 2007, ett riktigt bra vin, samma producent som mer kända Johan Josef Cristoffel Erben (Robert Eymael).

Ren, frisk, fruktintensiv aromatisk doft. Honung, vit persika och fläder men framförallt en stor dos färskt päron. Men inte den artificiella päronsplitt doft som brukar dyka upp som ren förjäsningsbiprodukt utan mer som att faktiskt dofta på ett färskt päron. Smaken är lika fruktig och trots sina 52g restsocker mycket välbalanserad.

Oxfilé med Pasternakspure och Murkelsås stod som varmrätt. Murkelsås är ju så fantastiskt underbar bra till riktigt mognen Bordeaux men idag så hade vi valt lite yngre varianter.

Fint hackad schalottenlök och förvällda murklor steks upp med salt och svartpeppar. En liten skvätt grädde som får koka in och karamellisera en smula och sedan på med mer grädde.

Sociando-Mallet 1995 och La Dominique 1995 korkades upp som en liten ”battle” mellan västra och högra stranden. Sociando gick segrande ur striden, men inte helt utan strid.

Som ost valde direktören ut i brist på annat en st-Agur, en riktigt krämig och mild blåmögel som finns i nästan alla butiker nu mera. Men jag tycker den passerar som ok en avslappnad kväll.

Till oset så korkades en mogen port upp. En Grahams vintage port 1980 på halvflaska. Ett av mina absolut mindre prisvärda inköp på auktion men som alla vinauktionsvana personer vet så är mogen port på halvflaska mycket ovanlig på marknaden.

För övrigt den ända låda halvflaskor mogen port som sålts i Sverige på totalt sju auktioner. Men det är ju å andra sidan verkligen skönt att ha en hellåda om 24 halvor port för konsumtion hemma!! Pris 410kr st.

Till dessert fick jag tillfälle att återigen servera min absoluta favorit. Crepe Suzette. Det är den favorit som jag gärna serverar till koncentrerade sauternes viner. Till lättare sauternes eller till riktigt mogen sauternes föredrar jag Andreas Larssons mandelkaka. Själv är jag helt övertygad om att storheten i dessertens fantastiska vin&mat-kombinations-egenskaper ligger i maillardreaktionen.

Till detta drack vi en de Fargues på halvflaska av den fantastiska årgången 2001.

Söndagspasta med rådjur och Château d’Aiguilhe

Resterna av en ugnsstekt rådjurssadel får stå som bas för veckans söndagspasta. Uppstekt med scharlottenlök och torkad svamp. Kokt i grädde och på med lite hackad persilja. Lagom ansträngande en söndagskväll.



Till det en något okalibrerad vin och mat-kombination, och med en viss ironi mot bakgrund av mitt tidigare utlägg om Bordeaux -03, så öppnades en Château d’Aiguilhe 2003 till pastan. Stor egendom i Côtes de Castillon som ägs av Stephan von Neipperg, mannen bakom Canon La Gaffelière m.fl. 80 % Merlot 20 % CF, 12 månader på 50% ny ek. Organiskt kultiverat.



Redan här måste jag erkänna; jag kastar in handduken! Jag kan vara hur mycket traditionalist som helst men det här vinet var helt underbart! Jag hann knappt hälla vin i glaset så jag var förförd, tagen med storm. Jag förstod redan när jag stoppade näsan i glaset att här måste man passa sig, här fanns det risk för att man kan dricka upp hela flaskan själv och somna i soffan, alternativt krossa ett Difference-glas till…

Stor, riktigt intensivt ihållande och ungdomlig doft. Mycket frisk men med viss rondör. Svartvinbär, körsbär och ett stänk solmogna björnbär och en ordentlig dos ny ek. Inte några hårt rostade kaffetoner utan snarare mer mjuka toner av vanilj, smörkola och ceder. En otroligt snygg fathantering kort sagt. Ren, torr, frisk smak med riktigt mogna och mjuka tanniner. Fylligt och smakrikt med massor av ren frukt, med en liten russinton. Och möjligen en något bränd ton vilket tyder på att i alla fall några övermogna merlotdruvor följt med i vinet. Den något brända tonen döljs av lite mer rostad fatkaraktär i smak än i doft. En alkohol på 14% gör sig inte märkbart påmind. Underbart!

Underbar mogen Pomerol - Château Clos l'Église

För ett halvår sedan så besökte jag och min flickvän vår favoritmatbutik i Gävle. Som vanligt så stod vi där utan inköpslista och på jakt efter något gott. Detta resulterar så gott som alltid i att vi går därifrån med en massa saker som vi inte behöver just nu och nästan inga saker som vi hade tänkt handla... Likaså denna gång, och av den anledningen så har vi haft en ripa liggandes i frysen lite för länge. Nu hade stunden kommit att ge sig på den, som en belöning efter en sanslöst hård arbetsvecka!


Ripan var av god kvalitet, bara att salta, peppra och över med lite späck. In i ugnen, 175 grader och sedan till att skala potatis. Enligt de flesta recept som jag tittat på så ska man ta ut hjärta och lever och steka i efterhand. Eftersom jag inte kommit på tricket hur man gör det utan att dela på fågeln så gör inte jag det...



Mest njutningsfullt är det när man kommer hem från en bra arbetsdag, och liksom av en händelse råkar öppna ett spännande flaska vin som man inte har så stora förväntningar på. Clos l’Église 1996 var ett sådant vin. En superung 03:a har hittills varit min enda erfarenhet av slottet, och det var iofs en imponerande upplevelse i varm-fruktdriven stil. Jag upplevde då vinet som halvsyltigt och mustreducerat med möjligen lite torra tanniner. Och ett svinhögt pris… Ett mycket bra vin naturligtvis, men ska man vara lite kritisk så var det i min smak lite tråkigt. Så det var med föga hopp som jag av en händelse korkade upp en Clos l’Église -96:a. Jag har ju tyvärr ingen koll på Parker-poäng, men om jag hade haft det så hade -96:an säkert haft rätt dåliga poäng jämfört med senare år.

Clos l’Église är en liten egendom på sex hektar som ligger i hjärtat av Pomerol och som ägs av Sylvian Garcin Cathiard, systern till den Daniel som äger Smith-Havt-Lafitte. 60% Merlot, 40% CF. 16-18 månader på ny fransk. Clos l’Église -96 hade en ljus, rubinröd färg med ett lätt tegelskimmer. Stor mogen doft av katrinplommon, russin och välintegrerade fat även om en liten rostad ton fanns kvar. Tobak, lite multna löv och torkade örter, däribland mynta. Smaken var torr, frisk och fyllig med väl avrundade tanniner i en klassisk sammetslen stil. Vinet hade ändå en god fruktintensitet kvar och en lång kvardröjande nyanserad eftersmak. Ärligt, klassiskt och riktigt härlig med täta mognadstoner. Årgång -96 var Moueixs sista innan slottet såldes till Cathiard 1997 och Michel Rolland tog över och pumpade upp vinet till den nuvarande kostymen. Och priset.

Våren 2007 träffade jag en mycket välrenommerad negociant i Bordeaux i ett helt annat ärende, och vi råkade prata lite om "prisvärd" Pomerol (hör och häpna?!?). Han sålde vid det tillfället Clos l’Église -96 för 27 euro och -97:an för hela 45 euro. Ett inte helt vanligt prisförhållande, eftersom det är en smula tunnsått med imponerande -97:or. Men vad vet jag, gott som tusan var det i alla fall!

Prolog

Min kärlek till vin i allmänhet är stor, men min verkliga passion är gamla och mogna viner. Av naturen så blir man förespråkare för kallklimat och gamla världen, ja frankofil är svårt att undgå. Min fasta uppfattning är att gammalt vin lever sitt eget liv. Det är ingen konst att hitta en bra Bordeaux, men det kostar pengar och eftersom jag är bättre på att dricka vin än tjäna pengar så är det ett dåligt scenario för undertecknad… Det som däremot är riktigt spännande är att leta reda på undervärderade viner och årgångar. Ungefär här har jag lust att skriva ett lååååångt inlägg om Medoc 2003, en högt värderad årgång från ett varmt Parker-år som lett till en massa vin med övermogen frukt och hög alkohol, och en hel del vin med omogna gröna tanniner pga brådmogna druvor. Men eftersom tänkte undvika att debattera sådant just här och, mer viktigt, inte tror att varken ni eller jag orkar läsa detta så hoppar jag över det. Klart är i alla fall att eftersom årgångar av klassiskt vin har en tendens att värderas mer utifrån marknad än av smak så kommer det alltid finnas en hel del bra vin för en okej peng, och en hel del vin för en för mycket större summa pengar. Speciellt spännande är det för en vintomte som jag, som gärna dricker mogna viner och gamla årgångar.

Eftersom det historiskt sett ofta har hänt att vissa viner inte värderats så högt vid själva försäljningstillfället p.g.a. att det har kommit efter ett annat stort år, eller att det kanske inte varit så insmickrande i ungdomen men som det visat sig varit mycket lagtingstålig och underbar som mogen. Varför inte köpa en Taylor Vintage Port 1963 och en 1966:a på auktion, testa sedan vinerna och skriv en rad till mig och förklara varför det ena vinet bör kosta mer en tre ggr så mycket som det andra utifrån rena sensoriska upplevelser. För jag tror verkligen att du kommer att hålla med mig!

Detta är mitt första inlägg i bloggen, och jag hoppas att eventuella läsare har lite överseende med mitt språk och att innehållet på något sätt väger upp särskrivningar och annat som kommer att smyga sig in. Jag kommer att uppehålla mig både vid nya vinupplevelser och en och annan gammal flaska som passerat förbi min gom och gjort ett intryck. Det finns en del i lagret som väntar på att komma ut…

Men till dess, kort sagt: Putell på er, Grefar å Baroner!!!