Ett litet besök på Taillevent

För några veckor sedan fick jag och flickvännen lite oväntat ett bord lite hastigt och lustigt på Taillevent i Paris, så då var det bara att kasta sig iväg.

Av lite olika orsaker så har Taillevent en speciell plats i mitt hjärta. Till att börja med så har restaurangen vid flera tillfällen konkurerat om titeln "världens största vinkällare". Och varit förlaga i boken "100 legendariska viner". Där jag de senaste 7-8 åren jobbat hårt på att dricka de 100. För det andra så är taillevent Francois Audouze stamhak där han arrangerat många av sina middagar.

Och för det tredje så fick restaurangen sin 3:e stjärna 1973 så det har varit ett gammalt skolboksexempel under vissa av mina tidigare studier.

I vilket fall som helst så var vårt besök mycket trevligt och vi fick mycket god kontakt med Mr Jean Marie Ancher och det lutar starkt mot ett återbesök snarast. Efter en Deutz BdB 1995 så slog vi till på ett vin jag verkligen längtat och letat efter !

Coche-Dury
Meursaulte Les Perrieres 1998

Oväntat ljust halmgul färg, men mycket intensiv. Oerhört stor och rik doft av med ett fascinerande djup. Jag hade väntat något tydligare fat, men den kändest oerhört välintegrerad med mer rostat bröd, smörkola, hassel och nogat. Allt underbart parat med en ton av jasmin, gråpäron o persikablomm. Smaken var fyllig och torr, mycket smakintensiv med syra och mineral. Inte kraftig men oerhört tajt o elegant. Med en imponerande lång eftersmak som kommer i vågor av smak. Jag hade absolut gissat att detta skulle vara ett mer moget vin än vad det var. Däremot absolut på topp nu.
Mycket spännande, inte så koncentrerat som Montrachet, Lafon -98 som dracks för ett halvårsedan. Men ack så elegant och stilfullt!

Nästa flaska blev en Pichon Baron -96:a som var lika trevlig som vanligt och till dessert drack vi en coteaux du Layon och en söt Tannat från Madiran. Gott men inte så spännande.

Vid avecen uppstod en kort diskursen som slutade med att sommelier-chefen skulle komma med ett blind prov till oss. Sedan han givit oss en timmes visning av två av de totalt fem enorma vinkällare som restaurangen förfogar över så kom han med två gigantiska glas med sprit. Blindprovning efter en flaska vin o 15 rätter är inte det absolut enklaste.

Att det var något udda hade man ju lätt räknat ut. Så min gissning föll efter moget övervägande på en Tres Vieux Agricol från Martinique som möjligen fått en wood-finnich på vinfat. Med en ca ålder på 25 år.

Jag hade ju naturligtvis jätte fel, det var en Bas-Armagnac från 1937. På frågan vad priset låg på svarade sommelieren att den kostade 45€ per cl. Sedan log han och sa "but we agree, it is on the house"

Pust tänkte jag som något osvenskt valde att inte bråkade mer om den saken. Men gott var det!