Osannolikt överväldigad möter jag min Gud!

Fantastisk, otroligt, hur bra som helst! Vi är alla chockade över hur bra dessa buteljer är! kommunviner! mindre kända producenter och en Richebourg med dålig ulage. Gråtmild, skakandes i hela kroppen höjer jag glaset tillsammans med mina bröder och skålar för Povel Rammel. Det svenska språket innehåller inte ord för att beskriva den här typen av vin. Det finns inte tillräckligt starka attribut. Precis innan vi ska öppna denna flight så vänder sig mode-ekonomen till mig och frågar hur många av flaskorna som jag tror är bra. Två, svarar jag efter noggranna studier av flaskorna. Jag hade fel.

Alox-Corton, Henry Duprey 1949

Kvick som man är så var jag först med näsan i detta glas och jag vrålar nästan av mitt första intryck, det känns plötsligt så banalt att använda uttryck som stor och intensiv i detta sammanhang. Med viss ansats använder jag här uttrycket "osannolikt överväldigande", Färgen är djup intensiv briljant röd. Doften är överväldigande stor, ren kristallklar frukt, solmogna jordgubbar tryffel o vildhallon, kryddor söt kanel. Smaken är fyllig, otroligt viskös men helt sammetslen, smakrik. Så vital så potent, en otrolig upplevelse.

Richbourg, A. Bichot 1959

Av erfarenhet så tror jag mig veta att bourgogne av vetenskapligt outforskade anledningar ofta klarar att ha sämre fyllhöjd än bordeaux och annat vin och ändå prestera, men i denna 59:a så var fyllhöjden oroväckande låg. Så innan vi öppnade denna flaska var jag helt säker på att första flaskan var den bästa. Jag hade fel igen.

Röd, så vackert röd som någonting någonsin kan bli, inga bruntoner, inget tegel. En orange gyllene guldrand glimmar och gnistrar kristall klart runt kärnan av närmast blodröd färg. En doft som direkt slår mig till marken skoningslöst, så intensivt komplext sammansatt. Fullt levande, utan minsta antydan till oxidation, vinet känns nästan ungt, så som att det inte ens nått sin fulla mognad än, det känns förvånande, skrattretande nästan hånfullt. Rosor, söta jordgubbar, tryffel, viol, lakrits, ceder, kryddnejlika och sandelträ, enbär och något så exotiskt som mogen mango. Smaken är obeskrivbar, sammetslen, intensiv, frisk syra, med en balanserande ren strävhet. Eftersmaken är otroligt angenäm med närmast sött friskt avslut. Himlen har öppnat sig och jag har ståt fram och mött min gud! Ingen DRC buteljering jag har provat har nått denna nivå, vilket i någon mening måste bero på den mycket goda provinencen. Povel Ramel som uppenbarligen var en ärans man köpte vinerna när de släpptes och förvarade dem sedan helt rätt i nästan 50 år.

Vigne de lÉnfant Jesus, Brouchard 1959
Något lättare än de två övriga, detta vin är också extremt bra. Fyra av tio anser att detta vin var det bästa.

Alox-Corton A. Bichots 1961
Tyvärr korkdefekt även om vi kan ana vinet otroliga potential där bakom.