Angludet 2002 till vilt-wallenbergaren

Spännande att läsa konjärens inlägg angående vårat senaste möte. Mina medhavda blind-provningsviner till konjären föll väl ut i vilda diskussioner. Huvudnumret Figeac -89 visade sig från sin bästa sida, men vi kan väl tillstå att 1990:an faktiskt är något mer koncentrerad och mer fruktintensiv än 89:an var.

Stora överraskningen var däremot Volnay:n från Angerville, vi var helt övertygad om att den skulle vara bra, men den var fantastisk! Därför ska jag tillägna det vinet ett eget inlägg någon gång i framtiden.

Efter en lång dag så blev det min favorit, vilt-wallenbergare till kvällsmat. Och en liten pannacotta på kanel med lite honungs glaserade bananskivor flamberade i rom ovanpå.

En enklare vardags bordeaux fick äran i kväll, Chateau Angludet 2002 köpt som primör för 198kr för ett antal år sedan. Tät rubinröd färg, ren medelstor väl sammanhållen doft som börjar få lite mognad. Kaffe, svartvinbärsblad och lite läder börjar träda fram. Frisk syra, medelhöga friska taniner och välintegrerade fat. Behaglig längd, rund o välsmakande, inte storslagen på något sätt, men drickvänlig och mycket matvänlig. En god egenskap hos bra bordeauxvin som man inte får glömma bort när man provar vin.

En skvätt Yquem 1999 som klarat sig bra trots att den stått öppen i fem dagar i kylskåp. LVMH gruppens första årgång som jag dömde ut när jag provade den första gången på slottet för några år sedan. Men det kan också vara så att jag blev en smula påverkad av vår värd på slottet som tyckte att man borde skörda mer obotrytiserade druvor för att göra vinet mer lätt tillgängligt och dessutom använda mindre ny ek. Ett uttalande som inte föll i helt god jord hos undertecknad. Hur det egentligen blev med den saken lär vi märka om många år, och hur det än blir så lär det finnas både en och annan som kommer säga, det var bättre för på Alexandres tid.