Osannolikt överväldigad möter jag min Gud!

Fantastisk, otroligt, hur bra som helst! Vi är alla chockade över hur bra dessa buteljer är! kommunviner! mindre kända producenter och en Richebourg med dålig ulage. Gråtmild, skakandes i hela kroppen höjer jag glaset tillsammans med mina bröder och skålar för Povel Rammel. Det svenska språket innehåller inte ord för att beskriva den här typen av vin. Det finns inte tillräckligt starka attribut. Precis innan vi ska öppna denna flight så vänder sig mode-ekonomen till mig och frågar hur många av flaskorna som jag tror är bra. Två, svarar jag efter noggranna studier av flaskorna. Jag hade fel.

Alox-Corton, Henry Duprey 1949

Kvick som man är så var jag först med näsan i detta glas och jag vrålar nästan av mitt första intryck, det känns plötsligt så banalt att använda uttryck som stor och intensiv i detta sammanhang. Med viss ansats använder jag här uttrycket "osannolikt överväldigande", Färgen är djup intensiv briljant röd. Doften är överväldigande stor, ren kristallklar frukt, solmogna jordgubbar tryffel o vildhallon, kryddor söt kanel. Smaken är fyllig, otroligt viskös men helt sammetslen, smakrik. Så vital så potent, en otrolig upplevelse.

Richbourg, A. Bichot 1959

Av erfarenhet så tror jag mig veta att bourgogne av vetenskapligt outforskade anledningar ofta klarar att ha sämre fyllhöjd än bordeaux och annat vin och ändå prestera, men i denna 59:a så var fyllhöjden oroväckande låg. Så innan vi öppnade denna flaska var jag helt säker på att första flaskan var den bästa. Jag hade fel igen.

Röd, så vackert röd som någonting någonsin kan bli, inga bruntoner, inget tegel. En orange gyllene guldrand glimmar och gnistrar kristall klart runt kärnan av närmast blodröd färg. En doft som direkt slår mig till marken skoningslöst, så intensivt komplext sammansatt. Fullt levande, utan minsta antydan till oxidation, vinet känns nästan ungt, så som att det inte ens nått sin fulla mognad än, det känns förvånande, skrattretande nästan hånfullt. Rosor, söta jordgubbar, tryffel, viol, lakrits, ceder, kryddnejlika och sandelträ, enbär och något så exotiskt som mogen mango. Smaken är obeskrivbar, sammetslen, intensiv, frisk syra, med en balanserande ren strävhet. Eftersmaken är otroligt angenäm med närmast sött friskt avslut. Himlen har öppnat sig och jag har ståt fram och mött min gud! Ingen DRC buteljering jag har provat har nått denna nivå, vilket i någon mening måste bero på den mycket goda provinencen. Povel Ramel som uppenbarligen var en ärans man köpte vinerna när de släpptes och förvarade dem sedan helt rätt i nästan 50 år.

Vigne de lÉnfant Jesus, Brouchard 1959
Något lättare än de två övriga, detta vin är också extremt bra. Fyra av tio anser att detta vin var det bästa.

Alox-Corton A. Bichots 1961
Tyvärr korkdefekt även om vi kan ana vinet otroliga potential där bakom.

Exellent!

Om ni undrar varför vinbeskrivningarna verkar lite korta o oinspirerade trots att alla är av sanslöst god kvalitet så har det två orsaker, det ena är att jag slarvade bort mina anteckningar på väg hem idag, och den andra anledningen kommer jag att skriva om i nästa inlägg.

Vi inleder ivf med några unga vita och en liten battel mellan de två bästa producenterna i volnay. spännande. Serverade till ett pocherat ägg i vitvinssky med svamp och fint stekt sidfläsk. Perfekt till vinet.

Corton-Charlemange Grand Cru; Bonneau de Martrau 1994
Ren, klar, ungdomlig, intensiv med massor av mineral citrus o frisk frukt. Mycket elegant o tilltalande. Oväntat ung, men utveckald med stort djup o komplexitet.

Puligny-Montrachet, La Garenne, Etienne Sauzet 1995
Stor, fyllig o fet med hasselnötter, smör och rostatfat. Klart mer mogen. Underbar

Jag och pokermannen slåss lite i underlage eftersom vi har en 97:a mot Team-stockholm som har en 96:a. Kampen blir ändå rätt jämn.

Volnay Champanse premeir cru Marques de Angerville 1997
Som väntat rätt stor, och utveckald, perfekt mogen, nästan parfymerad i doften med skogshallon. Ett riktigt auktions klipp.

Volnay Clos des Chênes, Michel Laferge 1996
Upplevs som betydligt yngre, lika så parfymerad men med mörkare frukt och tydligare fat. Inhandlad i sommras på plats i bourgogne.

Vinrobinsson

Vinrobinsson inleds med Bollinger RD 1982 degorgerad för 10 år sedan, samt Gosset Celebris 1988. Till en entre på kantarellstuvning och löjrom. Underbart, Bollinger var klart övermogen men spännande och trevlig. Gosset var frisk och vital. Röda höst äpplen och svamp, tydlig mineralton så som hav o tång och ostron.

Vin-Robinsson Del 2

Vi anländer till Villa Rosengård, Nestor-Arnes palats i Linköping, kl tre på eftermidagen och regnet öser ner. Team-stockholm och Nestor själv är som sanna entusiaster ute och spelar golf när vi annänder.

Efter gladaåterseenden av goda vänner vidtar vinrobinsson. Följande viner spikas på stående fot. Under vilda diskutioner så avgörs den svåra frågan, ingen bordeaux ??

Alox-corton, Henry Duprey 1949

Richbourg, A. Bichot 1959

Vigne de lÉnfant Jesus, Brouchard 1959

Alox-Corton A. Bichots 1961

Nestor Arne utlovar en Latour 1986, några 60-talare st-Julien och pomerol dyker upp som osäkra kort. hur ska det sluta?

Vin-Robinsson Del 1

IT-kamreren, Pokermannen och jag beslöt oss för att smygstarta årets andra vin-robinsson redan på fredagen, och åkte därför till IT-kamrerens sommarhus, Ekbacken i söderköping.

För den som funderar på hur vin-robinsson egentligen går till så är det mycket enkelt, Nestor-Arne, Team-stockholm och kollektivet Bar & Mustasch (dvs pokermannen + undertecknad) sluter upp och dricker bra vin.
Menyn för kvällen är förutbestämd, och varje team ansvarar för varsina rätter. Alla inblandade tar med sig några flaskor bra vin, så få som möjligt och så sker en utröstnings-ceremoni. Alla viner som vi tror kan ha en chans ställs på ett bord. Sedan röstar var och en om vilket vin som ska drickas upp.

Eftersom vi smygstartar kvällen innan så tar vi fram de viner vi tror har en smal chans att bli fram röstade imorgon. Vi valde bland dessa till älg med rötter, smör o örter.

Ch Cheval Blanc 1979, Ch Ausone 1985, Ch Ducru-Beaucaillou 1985, , Vogüé Chambolle-Musigny Premier cru 1995, Cicala Barolo, Aldo Conterno 1993, Ch La Couspaude 2000, Leroy, Gevrey-Chambertin Premier Cru 1985, Angerville Volnay Champans Premier Cru 1997.


Valet föll på Cheval o Ausone, med Barolo till matlagningen.

Cicala Barolo, Aldo Conterno 1993,

Ljus granatröd färg, lätt grumlig, Medelstor doft, med viss mognad, torkad frukt och russin, lite animalisk så som torkat kött eller nygarvat skinn, spår av fatmognad, lite som en murken gammal stock, frisk syra o bra drag i tanninerna fortfarande. Kvardröjande eftersmak. Överlag rätt spännande doft, vi letar ros och viol men utan framgång. Vinet har inte nått sin topp än.

Varken Cheval eller Ausone är känd för att ha gjort så speciellt bra ifrån sig de respektive årgångarna.

Cheval Blanc 1979
Kork och flaska i otroligt bra kondition, korken såg ut att ha suttet där max 5 år.
Doften var medelstor, mogen, mycket stallig, lätt kryddig, russin, hamp rep o sandelträ.
Oväntat tydliga fat, vilket också är ett täcken på att vinet inte har exakt den koncentration som vinet brukar ha. Något klen frukt, men med bra matvänlig struktur.

Ausone 1985

Ett vin som vi drukit rätt många ggr, Yngre och fruktigare än cheval, blåbär, lite oväntat! stråt vassare just ikväll, helt mogen och vi gissar att cheval kommer överleva detta vin. Mjuk med viss längd.

Till dessert en flaska Ch de Fargues 2001,

Otroligt bra! koncentretat, fylligt och intensivt men med imponerande elegans. Saffran, honung och lite apricos o färska fikon. Underbart fat-sträv o underbart balanserat. Riktigt bra!

En till Povel Rammel 64:a

Som en liten inledning på ett försök till en riktig semester, alltså ett par veckor i ryggläge, så åkte jag och min flickvän till min hemby för lite sol och bad.
En bonusflaska från Povel Rammels källare åkte fram.
En Chambolle-Musigny från Negocianten Leonard de St-Aubin. Av en av de klart bättre Bourgogna årgångarna, 1964. Vinet fanns i en lott av 4 flaskor, vara av denna var den med marginal minst intressanta.

Bevisligen så har Povel tagit mycket god hand om sina viner, att domma av de flaskor jag provat hittills. Denna flaska var i mycket god kondition, med hög nivå osv. Korken lika så, fortfarande elastisk och gick lätt att dra i ett stycka.

Vinet var klart, ljust rött utan några direkta tegel toner. Mycket vackert, men det gyllene röda skimmer som bara upp kommer i riktigt gammal vinet. Doften förvånade med sina goda kvaliteer. Ren, medelstor, mogen med god fruktintensitet kvar. Jordgubbar, skogshallon, kryddig och lite rosor. Mycket trevligt. Smaken var fyllig med frisk, nästan fräsch fruktsyra utan minsta antydan till strävhet. Medellång eftersmak, hyfsat balanserat och matvänligt pga den friska syran. Typ exempel på ett vin som visade sig ha ett stort drickvärde trots ringa kostnad.

Vinet kommer från en lott om 4 flaskor på senaste vinauktionen, värderad till 11-13 000. Vi

gav 20 440, vilket är klart mindre än vad en av de övriga flaskorna är värd. Så i princip kan vi säga att våran semester pava från 1964 var gratis. Kan det bli bättre??

Mat hos Konjären (igen) In-Real-time Del 4

Redaktören sätter Rubrik:

Varmrättsvinerna är nu provade.

Rauzan-Segla 1996 föll verkligen Konjären och även Whiskymannen, Redaktören och konjärens-ITman i smaken. Stram, svartvinbär o ceder, frisk o elegant. Helt underbar.
Thelema Cabernet Sauvignon uppvisar en stor, mogen doft, mycket frukt och en av alla doftelement är tydlig grön paprika. Vilket jag tror är en viss procent pinotage som har varit delvis litt omogen. Mellan trevlig doft, men i allmänhet rätt trevlig.
Tyvärr så får ju inte Chateau Montus det utrymme som vinet kräver ikväll, men sammantaget så är vinet som väntat. Doften är stram, tydlig ceder, fat, lakrits, bränt gummi. Fylligt och intensivt i munnen till en början och sedan naturligtvis, öronbedövande strävle.. På något sätt så är ju vinet relativt välbalanserat.

Nu blir det Chateau Suduiraut

Mat hos Konjären (igen) In-Real-time Del 3

Annlänt till Konjären. Denna gång dricker vi en Bollinger SA.
Vinerna är även denna gång dekanterade och undanställda lite svalt i konjärens källare. Idag får konjären tre nya viner blindt. Och denna gång inga moderna St-Emilioner.

Förrätten som bestod av grillade pilgrimsmusslor med en underbar beurre blanc sås. Och till detta en Veuve Clincot rare Vintage 1988 som var alldeles underbar !! Otroligt smakrik, fyllig och välstrukturerat. Perfekt mogen.

Varmrätten är lammracks och rotsaker plus tillbehör..
Första vinet är en 1996:a 2eme Margaux dvs Rauzan-Segla.
Andra vinet är en riktig bubblare en Thelema 1994. Vilket jag har drukit fem-sex flaskor av och som hittils verkligen varit spännande, här förväntar jag mig en vild diskution angående lagringspotential i Nya Världen och tidiga 90-talets acidifieringar.
Efter detta så blir det en ung Chateau Montus 1995:a som nu fått ordentligt med luft och som avslutning en flaska Lacoste-Borie 1989, övermogen.

Nu ska det bli spännande att se vad Konjären säger om detta.

Mat hos Konjären (igen) In-Real-time Del 2

Vinerna börjar ta sin form.

• Champagne som troligen bistås av Whiskymannen
• Röd -94 kanske en Bordeaux
• Röd -95 kanske en Bordeaux
• Röd -96 kanske en Bordeaux
• Fonseca 1983
• Chateau Suduiraut 1998

Mat hos Konjären (igen) In-Real-time Del 1

Imorgon onsdag kommer jag, redaktören, konjären, Whiskymannen och eventuellt konjärens-itman att äta och dricka lite bra vin. Förhoppningsvis kommer båda han och jag att blogga om detta så att säga in real-time. Vad det blir för vin säger jag inte än, men något franska är inte omöjligt.

Resan i modernisternas Bordeaux fortsätter.

Idag så hände något så ovanligt som att jag slapp stå i köket. Min kära flickvän tog med sig pokermannen till affären så att jag fick jobba några timmar till och de kunde handla en bit kött. På Pokermannens inrådan så fortsatte vi på den nyligen inslagna banan att åter prova en del modernister i St-Emilion. Efter att nyligen ha provat av en del Gerard Perse och Michel Rolland så föll valet idag på von Neippergs Clos de lÓratoire av årgång 1996 och 2000.

Båda vinerna är oklara och täta, källor påvisar att båda vinerna ska vara ofiltrerade. 2000 är klart mörkare än 96:an, mörkare än vad 4 års skillnad borde representera. Det och en tydlig fällning i 2000 ger intrycket av att den årgången är klart mer extraktrik.

2000
Ren, medelstor doft som snabbt öppnar upp sig till stor. Första intrycket är mogen söt frukt med förvånansvärt mycket mognadstoner som läder och vaxat hamprep. En del fat, kaffe och cacaotoner tillsammans med torkade kantareller och mynta. Jag hittar även ett litet drag av krondill i doften som jag mest associerar med traditionell Rioja, men intrycket är att vinets doft känns sammansatt och spännande. Smaken är torr, frisk syra med väl mogna, välavrundade taniner. Fylligt och otroligt lent, smaken är harmonisk och har en ordentlig dos frukt. Balanserad alkohol på 13 % och en trevlig eftersmak som kanske kunde varit något längre.

1996
Ren, medelstor doft som först ger ett intrycka av stendam innan frukten tittar fram. Likaså här, mer mogen än väntat men på intet sett långt gången. Läder, ceder, torkade örter, torkat kött och katrinplommon. Något rökig. Torr, frisk syra, mjuka taniner. Medelfylligt med otroligt god fruktintensitet. Balanserad alkohol och medellång eftersmak.
Mitt allmänna intryck av vinerna är att de båda är otroligt druvtypiska (90 merlot). Väl utvecklade och med god fruktintensitet och spännande doft. Bra vin.

Eftersom Pokermannen och min flickvän handlade på egenhand så blev det ingen avancerad dessert direkt. Mörk choklad och öl! Där rök min dagliga dos Sauternes. Pokermannen plockade fram en Imperial Stout 2007 från Slottskällaren till chokladen, visst passar det. Men jag föredrar Kloster. Doftar rostad malt och tvål som ung, hur bra kan det bli!

Angludet 2002 till vilt-wallenbergaren

Spännande att läsa konjärens inlägg angående vårat senaste möte. Mina medhavda blind-provningsviner till konjären föll väl ut i vilda diskussioner. Huvudnumret Figeac -89 visade sig från sin bästa sida, men vi kan väl tillstå att 1990:an faktiskt är något mer koncentrerad och mer fruktintensiv än 89:an var.

Stora överraskningen var däremot Volnay:n från Angerville, vi var helt övertygad om att den skulle vara bra, men den var fantastisk! Därför ska jag tillägna det vinet ett eget inlägg någon gång i framtiden.

Efter en lång dag så blev det min favorit, vilt-wallenbergare till kvällsmat. Och en liten pannacotta på kanel med lite honungs glaserade bananskivor flamberade i rom ovanpå.

En enklare vardags bordeaux fick äran i kväll, Chateau Angludet 2002 köpt som primör för 198kr för ett antal år sedan. Tät rubinröd färg, ren medelstor väl sammanhållen doft som börjar få lite mognad. Kaffe, svartvinbärsblad och lite läder börjar träda fram. Frisk syra, medelhöga friska taniner och välintegrerade fat. Behaglig längd, rund o välsmakande, inte storslagen på något sätt, men drickvänlig och mycket matvänlig. En god egenskap hos bra bordeauxvin som man inte får glömma bort när man provar vin.

En skvätt Yquem 1999 som klarat sig bra trots att den stått öppen i fem dagar i kylskåp. LVMH gruppens första årgång som jag dömde ut när jag provade den första gången på slottet för några år sedan. Men det kan också vara så att jag blev en smula påverkad av vår värd på slottet som tyckte att man borde skörda mer obotrytiserade druvor för att göra vinet mer lätt tillgängligt och dessutom använda mindre ny ek. Ett uttalande som inte föll i helt god jord hos undertecknad. Hur det egentligen blev med den saken lär vi märka om många år, och hur det än blir så lär det finnas både en och annan som kommer säga, det var bättre för på Alexandres tid.

Mat hos Konjären - Del 7 - Sorti

Hemma i Gävle igen, trevliga viner, trevliga vänner... Efter Rieussecen, som hade en underbar sammanhållen mogen sauternes doft, så satte jag och konjären oss att röka pipa för ovanlighetens skull.... nytt för mig sedan många år, i brist på cigarr, men trevligt....

Tack och god natt..

Mat hos Konjären - Del 6

Nu är vi inne på portvinet, en smula udda hus som inte är, så vitt jag vet representerad i sverige. Dvs Gould Campbell 1983, alldeles lysande, avrundad, stor i doft och smak, fyllig, söt, mörk och med trevliga björnklister toner. Bra portvin, 3,5 stjärner av Michael Broadbent. Moget nu fram till 2015 anser han, och han har troligen rätt...

Mat hos Konjären - Del 5

Jag och konjären har vilda diskutioner, efter en blindprovning av Lynch Bages andravin 2001 och Aiguilhe 2003. Lynch Bages visade inte sitt fantastiska jag idag, men var otroligt bra till mat. Aiguilhe 2003 faller inte helt Konjärens smak, men han har fel ;) - Konjärens IT-man älskar vinet, direktören lika så, likväl som undertecknad.
Däremot är vi rörande överens om Figeac 1989 som är alldeles strålande....

Fortsätning följer....

Mat hos Konjären - Del 4

Annlänt till konjärens residens, sitter och dricker Ayala non dosage. Vinerna är dekanterade och på väg in i Konjärens källare. Konjärens entre var löjrom på stekt bröd med creme fraiche och citron. Helt underbart till champagnen som hade en spännande och utveckald doft om än liten, men smaken känndes rätt tom och kort. Tyvärr, men solen skiner !!!!

Vinerna är valda och blev som följande.

• Ayala Non Dosage


• Volnay Premier Cru Champans 1997 från Marquis dAngerville.


• Chateau Aiguilhe 2003


• Chateau Haut-Bages-Averous 2001


• Chateau Figeac 1989


• Goulde Cambell Vintage Port 1983


• Chateau Rieussec 1970

Mat hos Konjären - Del 3

Bloggandet blev kraftigt avbrutet 11:15 då en oaviserad transport Bordeauxvin mestadels St-Emilion, anlände till kontoret. Min vanliga maskot fick följa med på bild.

Mat hos Konjären - Del 2

Spontan middag hos konjären startar 08:30 med val av huvudvin till varmrätten. Riktlinjen var "bordeaux hyfsat mogen 88, 89 eller 90. Valet har fallit på Chateau Figeac 1989.
Jag, konjären och driektören har bara drukit två Chateau Figeacer tillsammans. 1985 på hambergsfisk där den med rätta stod i skuggan av Latour 1985 och en gång när vi drack 90:an på Pokermannens middag på grythyttans Gästgivferi.
Figeac -90 som egentligen är en något "farlig" årgång (pga fatburen tca) visade sig från sin bästa sida både i vitalitet och renhet med mycket god frukt och krydda.
Spännande nog så får 89 och 90 otroilgt olika betyg om man heter RP eller om man bor på britiska öarna. Men ikväll kan vi med 90:an i gott minne själva ha åsikter om saken...

En bild från Grythyttans Gästgivferi, Chateau Figeac 1990 i konkurens med Ch Palmer 1982, Lafite-Rotschild 1983, Moulin Touch 1959, Tokaij Azus Essentzia 1957 och en Dow´s Vintage port 1963:a

Mat hos Konjären in real-time - Del 1

Imorgon tisdag kommer jag, direktören, konjären och konjärens-itman att äta och dricka lite bra vin. Förhoppningsvis kommer båda han och jag att blogga om detta så att säga in real-time.
Menyn är enkel och bygger på att vi kan arrangera det som följer på ca en timme:

• Någon Entre på skaldjur


• En förrätt som passar till bourgogn och som gör att köpa färdig i typ saluhall


• En varmrätt på hängmörad entrecote med tillbehör


• Ost av för min del okännt slag


• Min paradrätt Creps Suzette

Vinerna kommer troligen bli:

• Champagne


• Hyfsat mogen Bourgogne 1997


• Bordeaux 2003


• Bordeaux 2001


• Mogen bordeaux 1988, 1989 eller 1990


• Obestämt vintage port, minst 25 år


• Chateau Rieussec 1970

Portvins sortimentet att välja på, förslag ??

Latour á Pomerol 1964

Jag antar att ni hört talas om legenden Latour a Pomerol 1961 ? Ett vin jag själv inte har provat och ett vin som idag har en tämligen hög prislapp. Och lär vara ett av mänsklighetens riktigt stora viner.
Om man pratar om sextiotalet så är det ju två årgångar som dyker upp, 1961 och 1964.
Så av stort egen intresse så ropade jag och pokermannen spontant och helt oplanerat in en butelj från Povenl Ramels gamla samling på den senaste vinauktionen.

Och här sker ett litet misstag:
Som ni kan se på bilden så är korken väldigt långt ner i flaskan allternativs så har vinet en extraordinärt lång kork. I normalfall så är jag och/eller pokermannen nere i sthlm dagen före auktionen och kontrollerar kondisionen på alla objekt som vi har intresse av. Eftersom vi inte hade en tanke på att köpa in denna flaska så kontrollerades den tyvärr inte.
Antingen så borde inte flaskan överhuvetaget inte sålts på auktionen eller så har den farit illa av sin vistelse på magasingatan 5 i frihamnen. För när jag väl var där och hämtade våra inropade 153 flasker och kört hem dessa så kontollerar jag ju naturligtvis alla flaskor.
Till min fasa så uppmärksamar jag att korken i våran Latour a Pomerol 64:a hade sjunkit 2-3 cm ner i hasen och att folieringen hade tryckts in så blir jag mycket orolig. Jag skär försiktigt loss den trasiga folieringen och trycker väldigt, väldigt väldigt försiktigt på korken...
Ja, den sitter lös.... Jag ringer genast till pokermannen och byter några ord. Vi kommer överens om att jag ska lyfta korken och känna om korken fortfarande håller tillbaks trycket... Pust, det gör det.. men när jag lägger flaskan ner så ser jag efter fem minuter hur en pärla färskt fint rött vin siprar fram.. inte på något sätt oxiderad men ändå.. nu är det brottom, det är frågan om timmar.
Fram med telefonen.. ringer pokermannen, direktören och konjären samt övriga vinsammlare och bröder i gävle.
Alla är upptagna.. !? Mitt försök att våldgästa konjären slutar i en konferens i sandhamn eller vart det nu va. Direktören är på uppdrag, men pokermannen inser naturligtvis allvaret i situationen och kastar sig i all hast på första bästa tåg till gävle. Jag bokar bord på en restaurang i gävle och skriver ut en faktura på "Latour a Pomerol 1964 - 80 kr + moms"

Jag, min flikvän och pokermannen öppnar upp med ett glas champagne, på något sätt så måste ju det ändå firas att vi kanske kommer dricka ett bra vin. Personalen tar hand om våran flaska och dekanterar den försiktigt. Johan och åsa dycker upp på väg hem från sin butik. Goda vänner sedan många år, johan har restaurang bakgrund och båda är medlemmar i geflevinkällare. Förövrigt ett av de mest trendiga paren i gävle och driver modebutiken FICO.
Johan som är lätt övertalad när det gäller champagne tar ett glas, åsa lika så.

Väl vid varmrätt. Och vinet, som är en stor upplevelse. Otroligt vitalt, Otroligt intensiv doft, och otroligt fylligt och tjockt, med otroligt mycket frukt. Här hade jag gått bet vid en blindprovning kan jag villigt erkänna, men utan att anteckna för mycket så drack vi vinet och njöt stort..

vinauktion

Så var den av klarad... 00:29 går tåget hem.. 153 flaskor senare...

Vad sägs om dessa skönheter..

Uppvärmning inför vinauktion.

Så var det vinauktion igen, om en timme sä är det lunsch på prinsen i stockholm. Tillsammas med bla pokermannen och team-stockholm.

Hittills så har jag närvarat vid alla auktioner, och ropat in vin på alla auktioner. Så jag hoppas verkligen på att hitta någon spännande vin även idag. Vad sägs om en Ch. Yquem 1949 i så underbar kondision. Inte den kraftiga stilen som mina favoriter från 1947, utan mer den friska o eleganta, välbalanserade. Lycka till där ute.

Fortsättnig följer..

Tyskt mysterium..

Min gode vän riskanalytikern som arbetat ett antal år på Crédit Swiss o Deutsche bank i Frankfurt, hade den goda smaken att handlade på sig en rad tyska viner under sin vistelse där. Lyckligtvis så var det några som överlevde ända fram tills att vi träffades. Så framförallt på hösten 2007 dracks ett stort antal fantastiska 89:or och 90:or och 92:or från bla Fritz Haag, Cristoffel Erben och J. B. Becker.

Vid tre tillfällen öppnade vi och njöt av J. B. Becker Eltviller Sonnenberg Riesling Auslese 1995. Det var lika spännande varje gång, lite mögel under folieringen, friska fina korkar som så fort de släppt gick lätta att dra. Färgen var djup och så intensivt gyllene, och vinet så visköst i glaset så det såg nästan ut som om det vore en sauternes. Doften var ren, fruktig o intensiv. Honung, marsipan, ananas, torkad aprikos och tydlig mineral ton, mer som gummi och våt skiffer än petrolium. Jag älskar verkligen petrolium doften, även om en hel del personer anser att tydlig petroliumdoft är en produktionsdefekt. För hård press eller liknande. För mig var det i vilket fall första gången som jag provade en halvtorr ”billig” riesling som hade så mycket frukt efter 12 år att det totalt inneslöt petrolium doften. Smaken var fyllig, harmonisk och otroligt välbalanserad. En stålhård rheingau-syra, och tydlig sötma förvandlade vinet till halvtorr och bidrog till en anmärkningsvärd lång eftersmak.

Ett kort tag efter detta så börjar en lång och mödosam förhandling med Frau Becker på bred tysk dialekt om att få möjlighet att köpa loss ett antal äldre årgångar (och unga) från firman. Vi blev mycket förvånade när det så småningom dök upp ett fem blad långt fax med en prislista på de 107 vinerna som fanns tillgängliga i lager, vin från mitten av 80-talet o framåt. Och så gott som samtliga viner med ett systembolagspris på mellan 139 och 239kr. Otroligt glad över detta fantastiska fynd så väljer vi ut de 12 mest spännande vinerna, av olika årgång, kvalitet och ursprung, och beställer hem som varuprov och som anländer tre fyra dagar senare. Så vi arrangerar en stor Rheingau-provning i geflevinkällare med ett flertal konkurrenter på plan i förvissning om att Becker skulle gå segrande ur striden.

Jag öppnar upp flaskorna i källaren, perfekta korkar, perfekta etiketter och rena flaskor. Underbart. Börjar provningen med en fantastisk utveckad 2006 med fin päronfrukt och mineral, ordentlig syra o bra längd. Det här kan bara sluta bra…

Ett par viner senare, första äldre årgången, en spätlese 1998, tydligt oxiderad, tråkigt, men att en spätlese inte skulle klara 10 år kunde väl vara okej. Vidare en auslese 95:a från wallufer overberg, bättre men oxiderad. Ja, ja tänker jag, alla vet att Eltviller är ett bättre läge och börjar känna hur jag famlar efter sista halmstråt och öppnar en 95:a. Knappt njutbar. Definitivt för oxiderad för att det ska vara ok. Mina drömmar går i kras.

Så frågan blir, som ni kan se på bilden så är riskanalytiker-johans flaskor klart medförda, enligt honom så köpte han ju vinerna för direkt konsumtion, så han behandlade ju de lite därefter, ni vet, bakluckan på bilen o liknande. Medans de andra flaskorna kom från producentens egen källare i perfekt pondision. Och var övermogna. De kändes inte direkt onaturligt oxiderade heller, de kändes bara övermogna! Hur? Varför ??

Hittade bara en bild på 94:an, de var också underbara. Men som ni ser så har de flaskorna stått ut med en del på sin brokiga resa till sverige.

Vad är det med Petrus och Finland?

Inspirerad av Konjären så måste jag ju bräcka honom med att betätta att jag var inbjuden till en Ch Petrus provning i Finland den 24 Maj i år men åkte inte. Och jag kommer ångra mig resten av mitt liv, spännande nog samma datum som min mamma fyllde 50 år.

Årgångarna 1945, 1947, 1949, 1950, 1952, 1955, 1959, 1964, 1970, 1971, 1973, 1975, 1982, 1983, 1985, 1988, 1989, 1990, 2000 och 2003 skulle provas, däribland ett antal Van-der-Meulen buteljeringar.

Och allt för den ringa kostnaden av 29700 sek ink rabbat.

Bilden är den flaska Ch Petrus 1947 som gick på stockholmsauktionsverk den 27 November 2006 för en liten nätt summa på 30 040 kr.

Barolo Fontanafredda 1967

Jag erkänner utan vidare att det är märkligt att hitta en barolo i sin egen garderob. Och inte har den legat där speciellt länge heller, men i tisdags så hittade jag den på nytt. Glad av förvåning så bestämde vi (jag & flickvän) att den inte skulle bli speciellt mycket bättre av att ligga där så vi tog den på kvällen.

Vi valde mellan ankbröst, älg och lamm, dvs mellan köttinnehållet i vår frys för närvarande. Det fick bli lamm. Köttet var inte av någon vidare kvalitet men fick duga för kvällen i brist på annat, och rätt gott blev det med som vanligt stora doser färsk rosmarin och vitlök.

Jag har två väldigt starka minnen från fontanafredda bland alla som vi provat genom åren. Det ena var en enkel Barolo reserva 1989 som var det första vin som jag hade möjlighet att utöka sortimentet med på den systembolagsbutik som jag jobbade på då år 2000.
Vinet dracks sedermera första gången tillsammans med några goda vänner, ink konjären på en så kallad konjär-middag.
Det var många överraskningar i det vinet på den tiden. Först den otroligt ljusa och klara färgen, sedan den otroligt stora, intensiva, komplexa doften med så många spännande inslag så det kändes som att klockorna stannade. Det var första gången som jag verkligen, verkligen kände tydlig tryffel i ett vin, tillsammans med rosor, viol, söt lakrits, massor med russin och torkade frukt, tjära och läder. Och sist men inte minst så var vinet otroligt strävt, vilket nästan kändes uppfriskande efter den pompösa doften, också en otroligt lång eftersmak.

Andra gången jag blev positivt överraskad var när jag och Nordea-it-mannen precis hade träffats och delade på vår första flaska vin på grythyttans gästgivferi. Barolo Vigna La Rosa 1982 som fortfarande gick att köpa där för skrattretande 830 kr.
Det vinet hade en snarlik doft men var mörkare, och fylligare med otroligt väl bibehållen frukt och koncentration vilket visar på vinerna goda lagringsegenskaper om de får ligga orörd i en så kal och mörk källare som på Grythyttan.

24 halvflaskor Ch Grand Barrail Lamarzelle Figeac 82

Om ni skulle råka hitta en låda om 24 halvflaskor saint-Emilion Grand Cru Classé från 1982 i god kondition för mindre än 100 kr flaskan så antar jag att många av er skulle slå till. Det gjorde även jag. Självklart så är risken för att ett sådant vin ska vara övermoget är enormt stor. Men om inta annat så i renst studiesyfte så slog jag till. Jag tycker alltid det är lika roligt att dricka ett antal gammla viner av samma sort under kort tid eftersom för att studera flaskvariation och korkpåverkan och liknande. Dessutom så passar det mig alldeles utmärkt att ha ett lunch vin från 82. Jag har ju inte fått smeknamnet "fonus" för ingenting.
Och inte gör det saken sämre att jag faktiskt bodde på just detta slott en vecka 2004.

Ch Grand Barrail Lamarzelle Figeac

Tittar man noga på etiketten så finns det fantastiska slottet avbildat där. För övrigt så är slottet idag ett riktigt mysigt hotel som valt att arrenderar ut vingården och producerar själv inget vin alls.

Fyllhöjden i flaskorna är mycket bra, och jämn sinsemellan. Korkarna är likaså i otroligt god kondition, och känns fortfarande riktigt elastiska. Sitter stadigt men är lätta att dra.

Färgen är ljust orangeröd med förvånansvärt hög intensitet.
Doften är medelstor, klart mogen/övermogen men inte oxiderad så att det stör. Det finns lite lite frukt kvar i doften, till och med lite mer än jag hade väntat mig. Som vanligt så är det rätt svårt att beskriva dofter i så pass mogna viner eftersom de är så flyktiga och bräckliga. Jag noterar jordgubb, vilket jag ofta hittar i riktigt mogen bordeaux från varma år. Svamp, torkat kött, torr piptobak och en liten jordig ton. Tryffel tillhör ett av de trevligare inslagen. Lite mentol finns i doften, något som framförallt pokermannen ofta noterar i vin som passerat bäst-före datum. Och jag förstår vad han menar.
I smaken är vinet otroligt mjukt och lent, med ingen strävhet alls. Syran känns obalanserad i frånvaron av frukt. Eftersmaken är kort och lite uttorkad.Sammantaget så är vinet som väntat mer spännande än bra, men med njutbar doft om man är lagd åt det hållet. En mer exakt smakbeskrivning kommer senare, jag har ju som sagt ett antal flaskor kvar att prova.

Konjärernas årsdag - Valborg

En sen vinprovning på tisdag kväll resulterade i få timmars sömn innan klockan ringde 06:30 på onsdag morgon. Tåget till valborgs-metropolen Uppsala avgick 07:49 medan jag och servitören lugnt lutade oss bakåt och provade Armagnac från 1969 ur vinglas. Efter ankomst gick vi vidare till en stor central lägenhet med innergård för att avnjuta en stor frukostbuffé. I sedvanlig ordning så hade pokermannen med sig två lådor champagne och en sabel.

Lunch:

Efter frukost följde en kort promenad till lunchparken. Här dukar direktören med blivande fru fram sill med tillbehör och whiskymannen dukar fram ett antal snaps. Som vanligt så visade Konjären vart skåpet ska stå med oxsvans och tunna skivor oprocessad anklever lätt uppstekta på ett spritkök. Helt underbart.

Till detta serverades en Chateau Guiraud 1997

En djup gyllengulfärg som ser något äldre ut än 10 år. Ren, stor doft av syltad aprikos, botrytis och gräddkola med tonar av vanilj och flamberat apelsinskal. Smaken är harmonisk med en härlig gräddig textur. Inte superkoncentrerad men fyllig och rik i en smakrik och väl sammanhållen stil. Eftersmaken är kvardröjande med ett friskt avslut, utan den lila balanserande fatsträvheten som jag uppskattar hos en stor sauternes. Ett uns torrare än vad jag hade förväntat mig av en 97:a men mycket trevlig. Det kanske ligger något i kritiken att Guiraud plockade något för tidigt det året?
Riktigt gott var det!! Även om provningsförhållandena lämnade lite övrigt att önska.

Efter att jag egenhändigt förskansat mig i konjärens andra medhavda fällstol vidtog cigarr. En gammal bekantskap som jag inte rökt på länge, inhandlad i all hast i centrala Uppsala. En Zino Classic vilket för övrigt är samma serie som förut hette Zino Mouton Cadet. Men eftersom cigarren är både bättre och dyrare än vad vinet är så har man bytt namn till Classic. Jag rökte 6:an dvs Robuston. Välkonstruerad med ett härligt fyllig och lite kryddigt drag.
Lunch Cognacen blev inte helt oväntat en Delamain P&D.
En rolig notis är att när ett stort hus som Hine släppen en cognac så döps den till Rare & Delicate (ovanlig & delikat) medan ett mindre kvalitets hus döper sin cognac till Pale & Dry (blek & torr). Det är lite humor.

Isländskan och direktören möter Sociando-Mallet -95

Efter en ansträngande provning av 12 köttiga sydafrikaner med varierande grad av rökiga toner på morgon kvisten och ett spännande styrelsemöte på eftermiddagen gick jag, Isländskan och direktören ut för att jaga mat. I sedvanlig ordning så delade jag och direktören upp köksmomenten och rätterna. Förrätt, sås och tillbehör föll på min lott medan direktören tog stek, ost och upplägg/arrangemang.
Snabbt, enkelt och gott stod på menyn!

Vi började med en enkel bruschetta stekt i olja, med ruccola, röd mangold, prosciutto, basilika och en underbar parmesan. Eftersom förrättsvinet blev kvar på kontoret så letades det fram en tysk riesling ur mitt kylskåp. Mönchhof Ürzig Würzgarten Riesling Kabinett 2007, ett riktigt bra vin, samma producent som mer kända Johan Josef Cristoffel Erben (Robert Eymael).

Ren, frisk, fruktintensiv aromatisk doft. Honung, vit persika och fläder men framförallt en stor dos färskt päron. Men inte den artificiella päronsplitt doft som brukar dyka upp som ren förjäsningsbiprodukt utan mer som att faktiskt dofta på ett färskt päron. Smaken är lika fruktig och trots sina 52g restsocker mycket välbalanserad.

Oxfilé med Pasternakspure och Murkelsås stod som varmrätt. Murkelsås är ju så fantastiskt underbar bra till riktigt mognen Bordeaux men idag så hade vi valt lite yngre varianter.

Fint hackad schalottenlök och förvällda murklor steks upp med salt och svartpeppar. En liten skvätt grädde som får koka in och karamellisera en smula och sedan på med mer grädde.

Sociando-Mallet 1995 och La Dominique 1995 korkades upp som en liten ”battle” mellan västra och högra stranden. Sociando gick segrande ur striden, men inte helt utan strid.

Som ost valde direktören ut i brist på annat en st-Agur, en riktigt krämig och mild blåmögel som finns i nästan alla butiker nu mera. Men jag tycker den passerar som ok en avslappnad kväll.

Till oset så korkades en mogen port upp. En Grahams vintage port 1980 på halvflaska. Ett av mina absolut mindre prisvärda inköp på auktion men som alla vinauktionsvana personer vet så är mogen port på halvflaska mycket ovanlig på marknaden.

För övrigt den ända låda halvflaskor mogen port som sålts i Sverige på totalt sju auktioner. Men det är ju å andra sidan verkligen skönt att ha en hellåda om 24 halvor port för konsumtion hemma!! Pris 410kr st.

Till dessert fick jag tillfälle att återigen servera min absoluta favorit. Crepe Suzette. Det är den favorit som jag gärna serverar till koncentrerade sauternes viner. Till lättare sauternes eller till riktigt mogen sauternes föredrar jag Andreas Larssons mandelkaka. Själv är jag helt övertygad om att storheten i dessertens fantastiska vin&mat-kombinations-egenskaper ligger i maillardreaktionen.

Till detta drack vi en de Fargues på halvflaska av den fantastiska årgången 2001.

Söndagspasta med rådjur och Château d’Aiguilhe

Resterna av en ugnsstekt rådjurssadel får stå som bas för veckans söndagspasta. Uppstekt med scharlottenlök och torkad svamp. Kokt i grädde och på med lite hackad persilja. Lagom ansträngande en söndagskväll.



Till det en något okalibrerad vin och mat-kombination, och med en viss ironi mot bakgrund av mitt tidigare utlägg om Bordeaux -03, så öppnades en Château d’Aiguilhe 2003 till pastan. Stor egendom i Côtes de Castillon som ägs av Stephan von Neipperg, mannen bakom Canon La Gaffelière m.fl. 80 % Merlot 20 % CF, 12 månader på 50% ny ek. Organiskt kultiverat.



Redan här måste jag erkänna; jag kastar in handduken! Jag kan vara hur mycket traditionalist som helst men det här vinet var helt underbart! Jag hann knappt hälla vin i glaset så jag var förförd, tagen med storm. Jag förstod redan när jag stoppade näsan i glaset att här måste man passa sig, här fanns det risk för att man kan dricka upp hela flaskan själv och somna i soffan, alternativt krossa ett Difference-glas till…

Stor, riktigt intensivt ihållande och ungdomlig doft. Mycket frisk men med viss rondör. Svartvinbär, körsbär och ett stänk solmogna björnbär och en ordentlig dos ny ek. Inte några hårt rostade kaffetoner utan snarare mer mjuka toner av vanilj, smörkola och ceder. En otroligt snygg fathantering kort sagt. Ren, torr, frisk smak med riktigt mogna och mjuka tanniner. Fylligt och smakrikt med massor av ren frukt, med en liten russinton. Och möjligen en något bränd ton vilket tyder på att i alla fall några övermogna merlotdruvor följt med i vinet. Den något brända tonen döljs av lite mer rostad fatkaraktär i smak än i doft. En alkohol på 14% gör sig inte märkbart påmind. Underbart!

Underbar mogen Pomerol - Château Clos l'Église

För ett halvår sedan så besökte jag och min flickvän vår favoritmatbutik i Gävle. Som vanligt så stod vi där utan inköpslista och på jakt efter något gott. Detta resulterar så gott som alltid i att vi går därifrån med en massa saker som vi inte behöver just nu och nästan inga saker som vi hade tänkt handla... Likaså denna gång, och av den anledningen så har vi haft en ripa liggandes i frysen lite för länge. Nu hade stunden kommit att ge sig på den, som en belöning efter en sanslöst hård arbetsvecka!


Ripan var av god kvalitet, bara att salta, peppra och över med lite späck. In i ugnen, 175 grader och sedan till att skala potatis. Enligt de flesta recept som jag tittat på så ska man ta ut hjärta och lever och steka i efterhand. Eftersom jag inte kommit på tricket hur man gör det utan att dela på fågeln så gör inte jag det...



Mest njutningsfullt är det när man kommer hem från en bra arbetsdag, och liksom av en händelse råkar öppna ett spännande flaska vin som man inte har så stora förväntningar på. Clos l’Église 1996 var ett sådant vin. En superung 03:a har hittills varit min enda erfarenhet av slottet, och det var iofs en imponerande upplevelse i varm-fruktdriven stil. Jag upplevde då vinet som halvsyltigt och mustreducerat med möjligen lite torra tanniner. Och ett svinhögt pris… Ett mycket bra vin naturligtvis, men ska man vara lite kritisk så var det i min smak lite tråkigt. Så det var med föga hopp som jag av en händelse korkade upp en Clos l’Église -96:a. Jag har ju tyvärr ingen koll på Parker-poäng, men om jag hade haft det så hade -96:an säkert haft rätt dåliga poäng jämfört med senare år.

Clos l’Église är en liten egendom på sex hektar som ligger i hjärtat av Pomerol och som ägs av Sylvian Garcin Cathiard, systern till den Daniel som äger Smith-Havt-Lafitte. 60% Merlot, 40% CF. 16-18 månader på ny fransk. Clos l’Église -96 hade en ljus, rubinröd färg med ett lätt tegelskimmer. Stor mogen doft av katrinplommon, russin och välintegrerade fat även om en liten rostad ton fanns kvar. Tobak, lite multna löv och torkade örter, däribland mynta. Smaken var torr, frisk och fyllig med väl avrundade tanniner i en klassisk sammetslen stil. Vinet hade ändå en god fruktintensitet kvar och en lång kvardröjande nyanserad eftersmak. Ärligt, klassiskt och riktigt härlig med täta mognadstoner. Årgång -96 var Moueixs sista innan slottet såldes till Cathiard 1997 och Michel Rolland tog över och pumpade upp vinet till den nuvarande kostymen. Och priset.

Våren 2007 träffade jag en mycket välrenommerad negociant i Bordeaux i ett helt annat ärende, och vi råkade prata lite om "prisvärd" Pomerol (hör och häpna?!?). Han sålde vid det tillfället Clos l’Église -96 för 27 euro och -97:an för hela 45 euro. Ett inte helt vanligt prisförhållande, eftersom det är en smula tunnsått med imponerande -97:or. Men vad vet jag, gott som tusan var det i alla fall!

Prolog

Min kärlek till vin i allmänhet är stor, men min verkliga passion är gamla och mogna viner. Av naturen så blir man förespråkare för kallklimat och gamla världen, ja frankofil är svårt att undgå. Min fasta uppfattning är att gammalt vin lever sitt eget liv. Det är ingen konst att hitta en bra Bordeaux, men det kostar pengar och eftersom jag är bättre på att dricka vin än tjäna pengar så är det ett dåligt scenario för undertecknad… Det som däremot är riktigt spännande är att leta reda på undervärderade viner och årgångar. Ungefär här har jag lust att skriva ett lååååångt inlägg om Medoc 2003, en högt värderad årgång från ett varmt Parker-år som lett till en massa vin med övermogen frukt och hög alkohol, och en hel del vin med omogna gröna tanniner pga brådmogna druvor. Men eftersom tänkte undvika att debattera sådant just här och, mer viktigt, inte tror att varken ni eller jag orkar läsa detta så hoppar jag över det. Klart är i alla fall att eftersom årgångar av klassiskt vin har en tendens att värderas mer utifrån marknad än av smak så kommer det alltid finnas en hel del bra vin för en okej peng, och en hel del vin för en för mycket större summa pengar. Speciellt spännande är det för en vintomte som jag, som gärna dricker mogna viner och gamla årgångar.

Eftersom det historiskt sett ofta har hänt att vissa viner inte värderats så högt vid själva försäljningstillfället p.g.a. att det har kommit efter ett annat stort år, eller att det kanske inte varit så insmickrande i ungdomen men som det visat sig varit mycket lagtingstålig och underbar som mogen. Varför inte köpa en Taylor Vintage Port 1963 och en 1966:a på auktion, testa sedan vinerna och skriv en rad till mig och förklara varför det ena vinet bör kosta mer en tre ggr så mycket som det andra utifrån rena sensoriska upplevelser. För jag tror verkligen att du kommer att hålla med mig!

Detta är mitt första inlägg i bloggen, och jag hoppas att eventuella läsare har lite överseende med mitt språk och att innehållet på något sätt väger upp särskrivningar och annat som kommer att smyga sig in. Jag kommer att uppehålla mig både vid nya vinupplevelser och en och annan gammal flaska som passerat förbi min gom och gjort ett intryck. Det finns en del i lagret som väntar på att komma ut…

Men till dess, kort sagt: Putell på er, Grefar å Baroner!!!